Aldrig har jag haft något som helst emot att jobba och tjäna min egen kosing. Jag började som 13-åring, som städerska på Hårboden, min fasters salong, och därefter har det bara gått av bara faten. Inte ens alla mina fingrar räcker till för att räkna alla de olika jobb jag haft, kanske om tårna får medräknas. Det är jag förbannat stolt över! Vårdare på olika äldrevårdsboenden, Montör till bakaxlar och motorer på Volvo Bussar, observatör på Doggy Hundfoder (BLÄ!), säljare i affär, bartender. Lite dittan, och lite dattan.
Det finns en arbetsplats som jag återvänt till många gånger. Ascom, där jag jobbar på en leveransavdelning och packar ordrar dagarna i ända. Det kanske inte låter så märkvärdigt men där trivs jag utomordentligt. Under några somrar har jag varit högst ansvarig över avdelningen, vilket kan vara lite ångestladdat emellanåt då det kan inträffa både det ena och det andra. Som att en last fastnar i tullen i Israel eller att det kommer en lastbilschaffis som inte kan ett ord svenska eller engelska.
Arbetskamraterna är nog det allra bästa. För det mesta blir jag behandlad som "den lilla", förmodligen för att jag faktiskt är ganska "liten" i sinnet. Lyckligtvis inte värre än någon annan, vi alla är ganska barnsliga. Varje gång jag återkommer blir jag bemött med öppna armar. Många kommer och pratar lite med mig, och undrar hur det går för mig i skolan. Senast idag sade en kollega; Emma, det är så tråkigt när du kommer hit, för det är så tråkigt när du lämnar oss.
Jaa, jag tycker minsann att det är lite tråkigt jag också, men jag kommer tillbaka till sommaren, som tur är!
å det e ju jobbkompisar & bra gemenskap som gör jobbet gött!
SvaraRadera